Författare: Bergslagsbilder

Så stilla det blir
över själens månlandskap
när gråten ebbat ut.

För att fånga dagen
stillar jag mig
öppnar mina händer
och tar tacksamt emot.
De dagar jag inte vill ha
får försvinna i glömskans flod
även om den strida strömmen
också har en lärdom.

Jag blir så trött på mig själv
alla MÅSTEN jag radar upp
i all oändlighet.
När jag egentligen
borde glädja mig åt
de orange blommorna i fönstret
vilka helt ovetande
ger skönhet och liv
till det seende ögat.

Sol,
så kom du äntligen.
Till min plats på jorden,
ner i min soffa,
där jag ligger
som en skrumpen
potatis.
Genom fönstret
ser jag dina strålar,
känner värmen och
jag blir levande
igen.

Efter en arbetsam dag
sjönk jag till marken
Lutade ryggen
mot en av grundstenarna
till det gamla huset
Naturen luften livet
stannade upp
Förnimmelsen av de
som funnits där
under en annan tid
stämplades in i mig till
ett evigt minne

Vad kan vara större
än att nå in i en annan
människas själ.
I det djupa lugnet
möter vi mörkret, ljuset
och till slut
förståelsen.

Så glad jag blir
när någon med
varma ögon
ser på mig och
säger ”Hej” trots
att vi inte
känner varandra.

Svarta dagar i november
då jag inte orkar
vara vänlig mot någon.
Lagrad gråt tynger mig
och förspillda år
står likt gamla granruskor
utmed den väg jag går.

Örjan,
en liten ödla
som hyrt in sig
på mitt utedass,
har tydligen
fallit offer för
naturlagen;
äta eller ätas.
Synd,
den hade så
fina ögon
var rund om
sin lilla mage
och helt orädd.

Att gå och gå
och ändå aldrig nå linjen
där skuggan av livets smärta
övergår i ljus