Författare: Bergslagsbilder

Att gå och gå
och ändå aldrig nå linjen
där skuggan av livets smärta
övergår i ljus

Myggorna dansar i
solnedgången
Naturen har något av
gammaldags helgfrid
över sig
Sakta och lugnt
räfsar jag ihop de
prasslande löven

Den fanns där
även för mig
ensamhetens fågel
Smög sig på
efter skilsmässan
Vännerna försvann
och nya
stod ej att finna
Efter några år
lämnade den nejden
Jag såg
när den flög bort
stor tung ljudlös
Naturen höll andan
jag kände frid

Med stora mörka ögon
såg den på mig.
I färd med att
döda ett klappande hjärta
förstod jag
att även en gädda
kan känna sorg.

Jag lutar kinden mot
äppelträdets sträva bark
och lovar dyrt och heligt
att aldrig
överlåta det till
någon annan.

I dag är jag ett litet leksakståg
med påmålade glada ögon
och en mun som ett U.
Lycklig, tuffar jag omkring i världen.
När jag närmar mig en tunnel
tjuter jag
högt och livsbejakande.

I kakofonin omkring mig
saknar jag samtal.
Rofyllda slingor av ord
från människa till människa.
Ett lugnt framflytande vatten
sprunget ur dolda källor
i vårt inre.
Samtal som bär oss
på vågkammar av glädje.
Jag saknar
samtal.

Flera dagar
låg den vita storklockan
på marken
Hade brutits på grund av
envis blåst
Satte den i vas
trodde inte
på nytt liv
Men nu tackar blomman
för ännu några dagar
Mitt öga gläds över
renheten och skönheten
Våra stunder av liv
en gåva

Minns den lilla fågeln
i vars öga jag fick lägga gråten
Lättnaden i hjärtat
när den flög i väg med sorgen.